I dag hade vi stämma med Stockholmscentern och klubbade listorna till kommun-, landstings- och riksdagsval 2010. Den jämnaste och mest dramatiska omröstningen handlade om andraplatsen på riksdagslistan. Miljöminister Andreas Carlgren – med flest förstaplaceringar i medlemsomröstningen – var föreslagen på andra plats efter Maud Olofsson. Fredrick Federley, som också fick stort stöd i medlemsomröstningen, utmanade.
Efter en jämn strid (66 mot 54 och 5 nedlagda röster) vann Andreas, vilket TT har rapporterat. Hoppas inte Fredrick känner sig allt för missnöjd tredjeplatsen. Han kommer att ta både plats och röster i riksdagskampanjen ändå. Stämmodebatten visade att han framförallt har stort stöd bland de yngre. Det stödet måste växa om Centerpartiet ska kunna öka i valet.
Stämmans beslut är ett bra besked till Stockholms väljare. Med Maud och Andreas i topp toppar vi riksdagslistan med två av partiets bästa företrädare. Det behövs när andra partier mönstrar upp med sina partiledare och språkrör. Jag ser speciellt fram emot Andreas närkamper med Maria Wetterstrand om de gröna frågorna i Stockholm. Han är den som kan syna och avslöja Miljöpartiets förbudsiver och tomma klimatradikalism.
Själv är jag mycket glad och stolt över att ha fått förtroendet att stå på 14:e plats på kommunlistan. På denna sida kommer jag att skriva mer om de frågor jag kommer att engagera mig i – bland annat modern kollektivtrafik och miljöbilism, samt vikten att värna grönområden och av nytänkande i stadsbyggnadsfrågor. Jag ser fram emot en tuff valrörelse om de gröna frågorna i Stockholm.
Läs också kommentarerna från Per Ankersjö och Helen Törnqvist som leder distriktet.
Kommentarerna efter Köpenhamnsmötet är många. Oppositionen gör gärna partipolitik av misslyckandet och experter utan inblick i de svåra förhandlingarna påpekar gärna att för lite görs aldeles för sent. Nu ska Köpenhamnsmötet inte ses som ett avslut, utan snarare som en början på de tuffa klimatförhandlingar som krävs under 2010 för att komma fram till ett ambitiöst och juridiskt bindande avtal i Mexiko vid årets slut.
Samtidigt som konkreta utsläppsminskningar diskuteras är det viktigt att föra en parallell diskussion om de institutionella ramverk som krävs för att tackla klimatproblematiken, exempelvis att sätta ett pris på koldioxidutsläpp och att skapa en fungerande global utsläppsmarknad. Martin Ådahl, som leder tankesmedjan Fores, gör en briljant analys av vad som krävs i en krönika i tidningen Fokus. Det behövs ”ett Bretton Woods för klimatat”, konstaterar Ådahl. Det är också roligt att läsa på Fores hemsida att smedjan kommer att hamra vidare på idéerna om hur detta Betton Woods-system skulle kunna se ut. Återkommer när rapporten har presenterats.
Folkpartisternas slutreplik i Svenska Dagbladet om vad som får byggas i Stockholm – och hur det ska göras – gör mig besviken. I stället för att föra en debatt i sak används grova överdrifter och beskyllningar. Med retoriska övertoner försöker Fare & Co framställa ett antal högre byggnader i centrala Stockholm som det stora hotet mot dess skönhet – ”höga svarta kolosser” ställs mot den gemytliga ”europeiska kvartersstaden”.
Att bygga ett antal högre hus på väl valda platser i ett växande Stockholm är knappast ett hot mot det kvartersmys som folkpartisterna söker. Och vad gäller Stockholms attraktionskraft, så tror jag att det är kombinationen av gammal och modern bebyggelse – av låga och höga byggnader – som gör Stockholms intressant för boende och besökare. Kan vi inte tänka och bygga nytt samtidigt som vi bevaras det gamla?
Tänk vad planerna på några måttligt höga hus i Stockholm kan röra upp känslorna? Efter helgernas debatt i Svenska Dagbladet om Stockholms siluett – och i vilken utsträckning denna får förändras – går det att se två tydliga alternativ. Bevarandealternativet, främst företrädd av Fp, vill inte se några högre byggnader eller ombyggnationer, exempelvis av Västra City.
Förändringsalternativet, främst företrädd av C, argumenterar för att höga byggnader kan byggas där det passar och att spår kan byggas över för att skapa nya gröna ytor. Hur dessa ytor ska värnas och utökas är en nyckelfråga för ett växande Stockholm. Att säga nej till att bygga högre och tätare för att skapa dessa grönytor är för mig en gåta.
Fp:s syn på Stockholms stadsmiljö hänger inte ihop med deras syn på regionens utveckling. I landstingets regionplanenämnd står Fp bakom ambitionen i RUFS 2010 att bygga tätare: Med både bostäder och arbetsplatser nära kollektivtrafik, minskar vårt behov av bil. Täta stadsmiljöer är långsiktigt hållbara och bidrar till att klara de regionala miljömålen för CO2-utsläpp.
Per Ankersjö och Lukas Forslund skriver klargörande i sin replik: Antingen väljer vi en väg där vi behåller siluetten och bygger en bilberoende förortsstad där innerstadens parker och skolgårdar inskränks. Eller så bestämmer vi oss för att använda markresurserna bättre; bygga staden klimatsmart på höjden med ett vitalt kvarters- och gatuliv och bibehållna parker och grönområden.
Nomineringskommittén för Centerpartiet i Stockholms Stad föreslår mig på plats 14 på partiets lista i kommunfullmäktigevalet 2010. Jag fick 240 poäng i medlemsomröstningen, vilket gav plats 16. Tack för stödet! Det är jätteroligt att bli föreslagen att stå på listan.
Mina huvudfrågor är:
- Stockholm ska bli en grön tillväxtregion i världsklass.
- Klimatsmart kollektivtrafik och fler gröna transportlösningar – satsa på båtpendlingslinjer, cykelvägar, spårbilar och fler tankställen för biogas- och elbilar.
- Värna Stockholms grönområden.
Medlemmarna avgör till sist den 30 januari nästa år hur listorna ska se ut. Jag ser fram emot ännu en valrörelse för det bästa gröna partiet.
Det här är början på min offentliga dagbok som mest kommer att handla om landstingspolitiken i Stockholms län, med särskilt fokus på miljö- och trafikfrågor. Åsikterna som uttrycks här är mina egna, privata funderingar. Räkna inte med allt för regelbundna inlägg, men jag ska göra mitt bästa…
Henrik Dahlsson