Dahlsson diskuterar

I dag hade vi stämma med Stockholmscentern och klubbade listorna till kommun-, landstings- och riksdagsval 2010. Den jämnaste och mest dramatiska omröstningen handlade om andraplatsen på riksdagslistan. Miljöminister Andreas Carlgren – med flest förstaplaceringar i medlemsomröstningen – var föreslagen på andra plats efter Maud Olofsson. Fredrick Federley, som också fick stort stöd i medlemsomröstningen, utmanade.

Efter en jämn strid (66 mot 54 och 5 nedlagda röster) vann Andreas, vilket TT har rapporterat. Hoppas inte Fredrick känner sig allt för missnöjd tredjeplatsen. Han kommer att ta både plats och röster i riksdagskampanjen ändå. Stämmodebatten visade att han framförallt har stort stöd bland de yngre. Det stödet måste växa om Centerpartiet ska kunna öka i valet.

Läs hela inlägget »

Kommentarerna efter Köpenhamnsmötet är många. Oppositionen gör gärna partipolitik av misslyckandet och experter utan inblick i de svåra förhandlingarna påpekar gärna att för lite görs aldeles för sent. Nu ska Köpenhamnsmötet inte ses som ett avslut, utan snarare som en början på de tuffa klimatförhandlingar som krävs under 2010 för att komma fram till ett ambitiöst och juridiskt bindande avtal i Mexiko vid årets slut.

Samtidigt som konkreta utsläppsminskningar diskuteras är det viktigt att föra en parallell diskussion om de institutionella ramverk som krävs för att tackla klimatproblematiken, exempelvis att sätta ett pris på koldioxidutsläpp och att skapa en fungerande global utsläppsmarknad. Martin Ådahl, som leder tankesmedjan Fores, gör en briljant analys av vad som krävs i en krönika i tidningen Fokus. Det behövs ”ett Bretton Woods för klimatat”, konstaterar Ådahl. Det är också roligt att läsa på Fores hemsida att smedjan kommer att hamra vidare på idéerna om hur detta Betton Woods-system skulle kunna se ut. Återkommer när rapporten har presenterats.

Folkpartisternas slutreplik i Svenska Dagbladet om vad som får byggas i Stockholm – och hur det ska göras – gör mig besviken. I stället för att föra en debatt i sak används grova överdrifter och beskyllningar. Med retoriska övertoner försöker Fare & Co framställa ett antal högre byggnader i centrala Stockholm som det stora hotet mot dess skönhet – ”höga svarta kolosser” ställs mot den gemytliga ”europeiska kvartersstaden”.

Att bygga ett antal högre hus på väl valda platser i ett växande Stockholm är knappast ett hot mot det kvartersmys som folkpartisterna söker. Och vad gäller Stockholms attraktionskraft, så tror jag att det är kombinationen av gammal och modern bebyggelse – av låga och höga byggnader – som gör Stockholms intressant för boende och besökare. Kan vi inte tänka och bygga nytt samtidigt som vi bevaras det gamla?